BLEKINGEKRISET♥

Har chillat på jobbet mellan 07.00-15.15 faktisk en ganska lugn dag får jag säga. Sen så har jag även varit hos läkaren med mitt finger som jag har en skada i från i sommras när jag hade lite kul på longboarden.. Men nu är det färdigt med alla besök för mitt finger.. känns gött faktiskt att inte behöva tänka på massa sjukhus tider.. det bara påminner mig om annat. Nä nu ska jag inte vara långrandig här.. kortfattat skulle det vara, dagen har varit hur ljus som helst allt har rullat på. Tummen upp för en fin dag, nä nu blev det för många fingrar ;)

Saknar dig bror ♥

Du fanns alltid där, våra kvällar när vi satt och pratade

om livet, du är verkligen saknad på djupet.

När folk frågar hur läget är så bruka jag svar ungefär så här '' Jo med mig är det bra'' Är det verkligen så bra eller? Jag känner mig så förvirrad, visst livet rullar på men.. gör det verkligen det? Ja det rullar nog på men med en väldigt skarp skugga av mörkret från skolan & jobbet. Vem har sagt att livet ska vara glasklart? Nä ingen.. varför inbillar jag mig då hela tiden att allt är bra. Varför vågar jag inte säga att jag är hur sliten som helt? Är det för att jag är rädd för att andra människor ska se ner på mig? Allt är så rörigt, det blir liksom som en enda stor skugga av mig själv och skolan. Var har den riktiga Tezz tagit vägen? Jag har verkligen inte något liv.. skola är mitt liv, jag har aldrig tid att göra något mer än att försöka hålla reda på skolanstider och jobbtider.. Varför staffar man sig så genom att gå i skolan.. när man faktiskt inte behöver det. Personligen så tänker jag nog för mycket på vad andra ska säga om jag skulle hoppa av plugget bara för att fokusera på att jobba. Det blir liksom för mycket för mig att både jobba och gå i skolan. Ärligt talat mins jag faktiskt inte när jag bara kunde vara, utan att gå orolig för att ha missat något. Visst jag går till skolan och jobbet med ett stor leende men insidan är verkligen suddig och rörig. Jag hade matte prov idag, det brukar ju gå bättre än vad man tror. Men idag kände jag verkligen att det gick skitdåligt rent ut sagt. Jag klarade inte av att fokusera, jag satt bara och skrev massa siffror i 1 timme.. Jag visste inte vart jag befann mig och jag visste inte vad jag skrev för något.. handen bara gjorde massa rörelser utan att jag hade någon som helst kontroll på vad den gjorde. Varför blir det så här, jag kunde ju allt.. men varför ska det vara så svårt att kunna ta det lugnt och fokusera på varje grej man ska göra. Det ska väl inte vara så svårt kan jag tycka, men tråkigt nog är det så.. Men på något sätt så är det sjukt läskigt att inte kunna ha kontroll på sig själv i såna situvationer. Allt är så förbannat rörigt.. De senaste mornarna har jag bara sett en suddig och trasig flicka i speglen men med ett stort leende .. Jag kommer ihåg att i sommras lovade jag mig själv: '' Om det blir för jobbigt så gå ur skolan, du får bara inte låta stressen ta över dig en gång till''   Jag både sa den meningen till mig själv 1000 gånger om och skrev den 100 gånger om på ett papper som jag alltid har vid min säng.. Detta matte provt kanske ville säga mig något, kanske att det helt enkelt räcker nu med skolan..

Jag förstår verkligen inte vart helgen har tagit vägen, de tre senaste dagarna känns som en jätte stor dag. Jag har sån ångest för matte provet på tisdag. Varför väljer man ''onödiga'' saker som att t.ex. sitta vid facebook när man måste plugga. Jag blir så förbannad på mina egna val. Snacka om att man blir beroende av all teknik. Det är i alla fall tur att jag är ledig i morgon från jobbet så jag kan plugga järnet. Jag har i alla fall haft det bra under helgen. I fredags så bowlade vi med klassen på något konstigt sätt så tyckte jag nog att stämningen blev lite bättre än vad den har varit. Jag menar inte att den har varit dålig, men det har liksom känts lite lamt om man säger så. Sen på kvällen så bowlade jag igen med några kompisar & igår chillade jag på Ikea med HELA familjen. Kanske inte världens mysigaste ställe , men det är ändå lite mysigt kan jag tycka att gå där och peka ut allt man ska köpa och ha sina små diskussioner om sina köp. Nä nu måste jag plugga, jag har ju trotts allt ett prov som jag ska tänka på.

Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma, dagen när allt förändrade mig. Jag kan säga att jag skulle aldrig varit den jag är idag, om inte detta skulle få hända just mig. Att få gå från en stor hjärtoperation som innebar att laga ett håll mellan kamrarna och byta ut ett kärl i hjärtat och sätta in ett konstgjort kärl.. Jag sövdes klockan 13.55 denna dag för två år sedan och operationen sattes igång när klockan var 16.00 och pågick till ca 20.00 & klockan 21 fick mina anhöriga se mig och fick beskedet att jag skulle klara mig. Dagarna gick på sjukhuset, visst det var svårt att gå, jag fick ha flera som höll i mig.. jag kunde gå ungefär 5 steg i taget och jag kunde inte sitta utan stöd.. Efter några dagar när man hade sett att jag gjorde framsteg så fick jag ett riktigt anfall.. Jag minns att jag blev jätte barnslig, och bara skrek och skrek och gjorde situps i ungefär 5 timmar utan avbrott & jag kunde inte andas själv.. Jag hade en anings mask. Konstigt nog så det enda jag minns så är det att jag ser hur mamma sitter bredvid mig (pappa är hemma med brosan bara för några timmar) Mammas tårar blir bara fler och fler.. hon är helt röd, helt plötsligt ser jag att läkarna tar henne åt sidan.. Det var så dramatiskt att hon inte klarade av att se sin egna dotter må så fruktansvärt dåligt. Usch jag mår dåligt bara jag tänker på det, allt som jag fick vara med om den perioden minns jag som igår.. Fast jag inte vara närvarande med sinnet just i stunderna.. konstigt nog. Efter några månader fick jag diagnosen '' utbränd-->(gått in i väggen)-->senare fick jag diagnosen deprimerad.. Allt detta berodde på att jag hade fått en rejäl posttraumatisk stress reaktion efter operationen.

Posttraumatisk faller oftast in när man har varit med om något otäckt eller väldigt känsloladdat.. Jag ni kan själva slå upp det haha ;) Som ni kanske har räknat ut så har jag ett ganska stor snitt rakt över hela bröstkorgen och nästan ner till navlen.. sen så har jag massa fula små ärr och märken på mina händer från alla nålar.. som på en äldre tant/farbror. När jag hade kommit hem från min operationen så hade jag fortfarande plast på mitt stora snitt.. Jag minns så väl att jag skulle gå till skolan några dagar senare.. enbart för att visa mig att jag ''typ hade överlevt'' ungefär som bara en hälsnings stund eller vad man ska säga. Jag var osäker kvällen innan när jag skulle duscha.. Av någon anledning började jag dra lite vid änden av plasten som satt nästan vid halsen.. Jag slet och slet.. Jag ville bara inte att det skulle syns massa plast över tröj-kanten.. Konsekvensen av detta är att idag få bära det fulast märket och väldigt bubbligt ärr precis där jag slet av det.. Vad är det för grym värld vi lever i?! Att man inte kan våga vara sig själv och att lita på att sina kompisar kommer tycka om en.. Det är absolut inte länge sedan jag började att acceptera mig själv för den jag är.. Visst det händer väl alla människor någon gång i bland att man inte är nöjd med sig själv .. t.ex. när man ska gå bort på någon fest och man oroa sig för att man inte ser tillräckligt fin ut eller när man ska gå till skolan/arbetet funderar man passar detta ihop och så vidare.. Det är självklart att man ska få fundera lite på vad som är fint och passar ihop.. men det jag menar är att det inte ska gå över styr. Att kunna förlåta sig själv och kunna älska sig själv det är jätte modigt kan jag tycka. Men ofta så folk tycker att man är snobbigt/bitchig om man älskar sig själv.. Det är väl hur häftigt som helst att kunna vara nöjd med sig själv oavsett om man har en väl tränad kropp eller om man inte tränar så mycket..

Hoppas ni har haft det lika bra som jag har haft det idag, visst det har varit lite stressigt, men säg någon dag det inte är stressigt.. Precis nu när jag loggade in så kollade jag på den tickande klockan och  såg att precis i denna timmen för 3 år sedan satt jag på ett viktigt samtal med översta läkaren i lund och planerade inför den 10 november 2009 när mitt liv stod på spel.. Ingen visst varken bu eller bää hur något skulle se ut och vad som skulle hända.. Man bruka ju använda orden ''Hjärtat '' T.ex. att man pratar'' från sitt hjärta..'' Personligen har jag alltid tyckt att det har låtit fjantigt på något sätt. Men att faktiskt operera hjärtat och ''rota'' inne i hjärtat, så tror jag nog att man rotar bland dom innersta känslorna.. Jag ska erkänna jag är inte bra på att förklara vad jag menar, jag kan uttrycka mig fel så att det blir missförstånd, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Det jag ville säga är det är så otroligt skarpt att låta andra människor få rota i det innersta man har.. sitt hjärta. Visst det är bara olyckligt att jag en av dom allra första under 2000 talet som det gick så illa för efter en sådan operation. Men visst saker och ting har ju redan hänt. Men det är ändå så att man går och tänker på det. Men istället för att gå och gruva sig så måste jag berätta en liten roligt sak. Ni kanske inte vet vem Samuel Ljungblahd är men då vill jag tipsa er att gå in på google eller sök på youtube eller spotify. Jag har faktiskt haft lite kontakt med han ett tag & efter en konsert så berättar han att hans lilla dotter har genom gått exakt samma sak som jag när det gäller hjärtat.. Men istället för att dom sörjer det tragiska så firar dom det på varje års dag.. Att kunna fira sitt egna liv. Det kan jag tycka är en av det häftigaste man kan göra. Att man kan vara stolt istället för att gruva sig och skymma sina ärr.. Det är så starkt tycker jag. Jag blir alltid lika tårögd när jag pratar om det.. Visst jag gillar inte och prata om mig själv egentligen men just att få berätta det som hände för 3 år sedan känns så ''roligt/gött''. Jag hoppas att jag kan inspirera andra som sitter i liknande situationer. Att aldrig ge upp hoppet hur jobbigt det än känns. Tro det eller ej så finns det alltid vägar ut från helvetet.. det gäller bara att ha tålamod.

-Varit hos mormor & morfar på kalas utanför Ängelholm

-Varit och hälsat på fina Kajsa nere i Helsingborg i henne ''nya'' hus.

- Varit i Malmö -

-Hängt på SPA på paradis badet

- Varit i Kristianstad

-Varit i Stockholm och levt en liten skvätt av Stockholms livet.

- Chillat i den lilla lilla staden Näsjö

- Hängt i Sundsvall och hälsat på Mulle Meck med junior

-Hälsat på farmor & dom fina kusinerna i Övik

-Fått vara med om en riktig seger när modo vann på hemma arena

-Njutit av några fin fina dagar & kvällar på finaste glimma.

- & Chillat med Frank Ådahl på TV10

Det känns som om jag inte har gjort något men ändå varit med om så mycket mer än vad som står på listan, känns hel knasigt.. men men livet är väl lite knasigt ibland speciellt på hösten eller vad säger ni? Jag sitter här och väntar & åter väntar på att någon fin människa ska ringa mig och liva upp stämningen. Känns så ensamt att sluta plugget redan vid 11, man bara sitter här och vet inte vad man ska hitta på i en stor villa ute på landet ''helt'' ensam.. Kanske plugga? Nej det känns för tråkigt. Jaja man kan ju alltid städa ;) Nu ska jag börja blogga igen på ''riktigt'' har jag tänkt mig. Men vi får väl se hur det blir, men ska verkligen försöka. Nu ska jag städ, får väl se om telefonen ringer.