BLEKINGEKRISET♥

Jag hatar verkligen en sak och det är när man tänker att '' ooh ja det gör jag sen'' Allt skjuts fram i min värld. Jag har tänkt plugga till ett arbete som ska vara inne denna veckan som kommer. Men jag lixom har tänkt varje dag jag gör det imorgon, det funkar ju inte med mig. Det kommer alltid något emellan som idag t.ex. vaknade jag av att mamma kom och väckte mig och sa att mina systrar skulle komma på besök. Jag kollade med halvöppnade ögon. Hur mycket var klockan? Den var 11 , det var ju ganska tidigt tänkte jag.. Men Gaaash 11 jag flög upp ur min säng och började städa mitt rum hysteriskt, plockade upp min tvätthög gick och slängde in allt i tvätten.. Nu hade jag verkligen brottom kan man säga. Men ändå efter jag hade städat mitt rum såg jag att klockan hade blivit 12.30 .. Plugga hur skulle det gå med det? Igår hann jag verkligen inte att plugga för då var jag i stan enda till man nästan skulle gå och sova.. Men tiden bara sprang iväg från mig. När skulle jag få tid att göra något sånt som att plugga. Det går verkligen inte ihop idag heller.  & imorgon då är det bara en dag innan skolan börjar igen.. åååh så osmart av mig att sitta här och blogga när jag har så galet mycket skolarbete att göra. Men jag lixom bara försvinner i mina tankar och tänker att saker och ting ska lösa sig. Men det går faktiskt riktigt dåligt med den saken. Denna veckan som kommer är det massa saker som ska göras men det är nog ganska skönt efter denna veckan för då har det stora arbetet lämnats in som jag inte har börjat på nu haha (lyckat asso haha ) Sen är alla nationella gjorda också för den delen. Så skönt, nästa helg har jag laddat upp med en härlig tur till Ingarp för att träffa alla fin folket från skåne som är på turné. Kan lixom inte vänta längre måste verkligen träffa dom, blir galen asso! Dom fick verkligen mig på nya spår i livet när jag träffade dom i USA. Just det ... plugga var det ju. Måste nog sätta mig ner och försöka göra något åt det ikväll fast det är lördag och inte vilken lördag som helst utan VALBORG. Vilket liv jag har sitta och plugga på valborg asso. Tråkig människa eller vad lixom?!  Skulle sovit hos ''G'' Denna helgen men jag pallade verkligen inte, denna veckan har verkligen vatt så mycket härliga intryck, men som har tagit på krafterna..

ååh jag tycker verkligen om att sitta vid min data och låta fingrarna bara skriva och skriva.. Men jag känner att jag har typ ingen tid att blogga nu när jag har ''börjat'' skolan igen. För nu ska jag verkligen satsa på skolan, mer än någonsin..  Jag vill så otroligt mycket , men kraften räcker inte till tyvär till datan och sånt. Så det är därför jag aldrig hinner blogga nu och har varit lite off. Men men ska göra mitt bästa för detta är verkligen något jag tycker är så sjukt roligt asso.

Jag pallade verkligen inte med att blogga igår sorry ... Dagen igår var absolut inte den bästa, mådde as inom mig. Stressad och panikslagen över att det var den sista dagen på lovet och jag skulle återvända till skolan. Helt hopplöst asso, på kvällen kunde jag inte hålla emot tårarna och skakningarna i kroppen av oro och skriket som bara flödade från min mun. Inget gick att stoppa. Här hemma var alla upptagna med att försöka få mig tillbaka till verkligheten och sluta att skrika och skaka. Efter jag hade kommit ut från denna onda grej så blev jag bara så besviken att det skulle bli så här igen att jag skulle falla tbx där jag var för någon månad sedan. Stressen, paniken och ångesten kom nog från massa olika ställen inom mig. Mådde dåligt över att lovet hade gått så fort och att det var dax att återvända till skolan.. allt var verkligen jobbigt, skulle nog behöva sitta här hela kvällen och skriva om går dagen.. Men man kan ju dra den slutsatsen att allt var sjukt jobbigt.. Oron var kvar över natten till idag, sov väldigt oroligt men när jag väl skulle kliva upp föll det ju en del tårar, Orkade inte ångesten tryckte ner mig som den gjorde när jag gick in i väggen för snart 2 år sedan..Allt var som vanligt igen, känslan över att vara lycklig sjönk lika fort som den kom när jag rullade upp för trapporna på Kastrup för snart en månad sedan. Nu var gråt igen...
Morgonen var som sagt inge bra alls, allt gick fel tårar flödade, mamma skulle åka ner till sitt jobb i Skåne redan halv 7 så det blev att pappa fick köra mig till skolan för jag klarar verkligen inte av att åka buss i denna stad, vilket jag har sån ångest för att jag inte klarar av. Som sagt väl framme i skolan, kunde jag knappt gå på mina ben, hela jag skakade några tårar rann ner från min kind när jag kollade bakom mig där pappa satt i bilen och vinkade.. och jag såg på hans mun vad han ville säga.. : Det går bra! Jag tog ett djupt andetag, och sa till mig själv lägg av nu gumman du är ingen liten flicka. Men det kändes verkligen som man var liten och skulle göra något man verkligen inte ville göra.. Men det var bara att ta tag i sig själv och gå in genom porten. Där stod en grupp flickor/killar i min klass.. några sa ''hej'' och några bara kollade på mig , som om jag hade glömt att ta på mig kläder ..Dagen gick fortare än jag kunde tänka på hem resan från skolan.. Vid maten hände något helt awesome jag bara sa utan att tänka mig för .. Är det någon som ska till staun idag? Jag är så sugen på glass.. Det blev väl lite små prat men jag fick en mening tbx från en av tjejerna , Men du vi kan ju gå och äta glass imorgon efter skolan .. fler och fler av flickorna sa ja men då kan jag hänga med och sen var det en till som sa det  sen blev det några st. Som ska hänga med mig och äta glass imorgon.
För många människor är det ju en helt naturlig sak att man umgås med folk efter skolan/jobb men för mig var det en helt underbar känsla att jag inte frågade vill ni hänga med och äta glass.. utan att det kom från denna flickan och sen blev det bara fler och fler som ville följa med mig och äta glass och gå på stan. Jag kan ärligt talat inte minnas när jag var på stan med kompisar. Tror det var i 7 jag var på stan med ett helt gäng som ville vara med mig så spontant. Så härligt, då var det nog inget att oroa sig för.. Första gången på länge jag har längtat efter nästa dag på det sättet som jag gör nu!

Tack!

ååh vilken dag asso , hur mycket intryck som helst i denna lilla stad.. Visste knappt att det fanns så mycket att uppleva här. Men varje sekund är verkligen ett minne i livet. Dagen började med att träffa familjen som miste ''W'' som somnade in i fredags kväll..Var verkligen riktigt känslosamt kan jag lova. Men att man orka träffas två dagar efter det är helt otroligt. Visst det föll väl en och annan tår. Jag funderade på en sak om döden och så .. varför säger man '' beklagar sorgen'' man ska väl inte beklaga den. För sorg ingår i varje människas liv. Jag tycker det låter så fel när man säger så. Bättre typ att sörja tillsammans, eller aah jag vet inte. Finns nog inget rätt eller fel. Men jag tycker bara det känns konstigt att säga att man BEKLAGAR sorgen. Men dagen började verkligen känslosamt, lite oturligt kanske att man skulle sitta och sörja just en sån här underbar påsk dag.. men självklart sörjer man hellre en som har gått bort som man kände än att ängna sig åt påsken .. eller usch vad detta låter fel asso. Det har verkligen varit mycket som har hänt så aah det får låta som det gör nu. Efter den tuffa träffen var det påskmiddag/fest hemma hos oss. Sen efter det blev det att sticka till underbara kristianopel utanför Karlskrona. Så underbart ställe. Fattar inte varför jag aldrig vill åka dit, men det kändes så rätt att åka dit efter förmiddagen. Det var verkligen mysigt där ute och få vara där ute med Emma, Viktor, Gabriel. Alla bekymmer bara flög bort, kunde verkligen leva i nuet inte tänka på något utan bara vara. Helt underbart!

Oj tjena mellan bennen , nu har jag visst inte skrivit något på nästan två dagar.

Idag ska jag försöka få iordnig i mit rum som ser ut som typ '' KOM OCH HJÄLP MEJ'' eller något sånt. Sen blir det att grilla och fira pappa som fyller år idag. GRATTIS! Den här dagen börjar i alla fall riktigt bra. Fick också ett jätte fint sms av en tjej som är med i NO LIMITS. Så underbara människor som kan få en att lyssa upp så mycket som jag gjorde när mobilen lös upp & precis som mina kinder gjorde när jag såg att det var från henne.

En fantastisk känsla som inte funnits på många år..

Varför fungerar många människor så att om man är avensjuk så blir det ofta en negativ grej mot den man tycker gör ett bra jobb. Alla blir ju så mycket gladare av att ge glädje till varandra än alltid stå och klaga på saker som kanske är bra fast man inte vågar erkänna det för sig själv. Alla människor gör sina misstag och fel men en sak finns det hos alla människor mer eller mindre och det är en bra/ljus sida. Jag vet inte varför jag skriver detta men jag läste en tidning för ett tagsedan som det stog en lång artikel om förlåtelse.. Jag tycker verkligen alla är värda att bli förlåtna..så länge den som ber om förlåtelsen menar det och vill försöka bättra sig. Ingen människa kan vara perfekt. Jag blev så otroligt sur när jag läste den artiklen där det står :  ''alla kan inte bli förlåtna'' det kan alla enligt mig och det står jag verkligen för att jag tycker. Det är bara vi människor som sätter stopp för olika saker. Alla ska få samma möjligheter att få leva på denna jord mörka som ljusa människor. Varför finns rasism.. Enligt mig är alla lika mycket värda, dom som tycker att visa ska ''DÖ'' för att dom kanske är mörka eller aah tvärttom. Det är dom som inte är nöjda med sig själva. Tycker allvarligt synd om dom som inte har förståt det än och kommit så långt i livet. Då är man verkligen låst till sina egna tankar och fördomar. Under min USA resa träffade jag ganska många människor kan man lungt säga.. men det var bara några få jag verkligen hann och berätta mina tanker för och verkligen diskutera.. Men speciellt en tjej ( vi kan kalla henne '' E''  hon och jag fick verkligen sånt fint samtal mellan oss, hon fick verkligen mej att förstå mer än jag själv hade tänkt på. Men under samtalet så bara flöddade min mun av ord som jag knappt visste att jag själv kände till. Men från det samtalet till ett av dom första på resan när jag satt och åt med 6 andra underbara människor ..då fick jag också en sån kick asso munen flöddade av ord säkert i en halv timme och alla dessa 6 personer satt och orkade lyssna på det  jag ville säga. Det kändes så skönt att få berätta allt detta för dom.. Jag har ganska lätt för mig att prata och uppmuntra folk men allt jag säger till människor det kommer verkligen från hjärtat och det vill jag att ni ska veta. Det är nog det bästa jag vet är när folk acceptera en och lyssnar på vad man har och säga, och dom fick verkligen mig att förstå att jag är en flicka med så många ord och tankar som gömmer sig inom mig. Det är helt amazing att såna personer med så galet mycket kärlek kan öppna mig till en helt ny nivå av livet. Det känns så underbart att veta att man är älskad.. Det är bara synd att kärleken av vänskap inte når ut till alla.. Men mig nådde den ut till när det var så nära att jag skulle ge upp.. ALLA som var med på resan och även i andra sammanhang som t.ex. alla ni fina läsare ni ska veta att ni kanske tänker att jaja lyssna på en person eller kanske bara ett leende det kan lyfta en annan människa så otroligt mycket.

Denna veckan som kommer ( & helgen) ska jag verkligen bara ta det lungt och ta dagarna som dom kommer. Ska absolut inte stressa ska bara samla kraft till dom knappt två månaderna jag har kvar i grundskolan.