BLEKINGEKRISET♥

Jag hann tyvär inte blogga något igår, var nere i Kristanstad och träffade härliga människor hela dagen och åt gott och så. Härligt att bara vara med vänner/familj och göra såna här små utflykter eller vad man ska kalla dom:) Idag var jag faktiskt i skolan för första gången på 3 veckor. Mitt hjärta dunkade i 120 km/timmen dom första timmarna. Så mer dagen gick i skolan så lungnare dunkade mitt hjärta. Polisen var i plugget och infomerade om mobbning på mobiler/internet. Denna föreläsningen var faktiskt skit bra rent ut sagt. Annars kan ju föreläsningar vara lite sega men denna var verkligen inte det. Jag blev faktiskt lite klokare om man säger så. Just det vi hade nationella i fysik också idag , men jag hade ingen anning om det, när jag gick till skolan. Porvet gick skit men det spelar ingen roll för jag är en sån människa som tycker att tjjaaa det är väl bra med höga betyg men man ska inte deppa över en sån sak att något går dåigt , alla kan inte vara bra på allt och om man har försökt så duger det tillräckligt för mig i alla fall. Men sen finns det ju såna människor som verkligen blir jätte ledsna om dom bara får VG. Jag hade väldigt bra betyg innan jag blev sjuk men efter jag blev sjuk så tappade jag kontrollen över allt sånt.. Det gör så enormt ont i mig när folk i skolan står och klagar på sig själva inför dom flesta hur dåliga dom är när dom inte fixar olika saker som handlar om betyg. Visst dom måste ju få säga och tycka som dom vill. Men när man ser att en som t.ex. jag står där och man vet hur jag kämpar och kämpar behöver man inte göra så. Men det är inte så roligt när folk står bredvid mig och alla står där och säger t.ex. ÅÅÅÅHHH varför fick jag bara MVG- medan jag står och kämpar för att få G. Önskar att jag skulle våga säga till dom att det gör ont i mig att dom försöker ''stärka'' sig själva på t.ex. på min bekostnad så jag bara känner att jag är sämre än sämst eller något sånt. Eller göra ''reklam'' för att dom har MVG-. Jag höll på att bryta ihop flera gånger i skolan för jag inte pallar detta. Men jag fixade det , jag satt hela tiden och försökte intala mig själv att det ordnar sig .. När jag satt i matbordet började det nästan att brista för mig flera gånger om .. men jag klarade mig. Men jag kände hur mina ögon var fyllda av tårar.. man såg det säkert. Men jag är hur stolt som helst över mig själv att jag klarade att hålla det inom mig. Den där polisen sa bland annat en mening som gick rakt in i hjärtat på mig .. man är aldrig ensam om att inte våga gå till skolan, om man nu känner så.  Jag vet det mycket väl men när jag fick höra en polis säga det och vi fann ögon kontakt precis när han sa det.. Det kändes så rätt att lilla jag som satt längst bak av alla dessa människor som satt där, så var det mig han fick ögon kontakt med. Doktorn ringde nu senare i eftermiddag och talade om att dom har hittat något i mig som inte borde vara där..Jag har fått massa olika medeciner så nu blir det väl snart en hel resväska man ska gå och bära med sig överallt för att det är så mkt mediciner man ska ha..

Ååh darrning nummer 2 idag.

Inatt drömde jag att jag fick träffa min biologiska pappa (som nu är död). Han bara stog på en strand vitt kläd. Drömmen var verkligen jätte fin, jag hann tyvär inte så långt in i den underbara drömmen.. vaknade upp med ett skrik, jag kollade på klockan den var 02.34 och hela kudden var blött av tårar och jag var helt svettig och sen fick jag sånt ångest anfall så det var inte klokt.. Mötet med han känns så verkligen även nu när jag sitter här vid min data. Benen darrar fortfarande efter anfallet som inträffade i natt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dom här anfallen. Går ju inte att ha det så här.. Det är väl inte så här det ska vara att leva ,ha  oro och ångest och rädd för allt. Jag kommer ihåg när jag var 4  år och min mormor frågade mig vad jag ville bli/göra när jag blir stor. Jag svarade : mormoj jag vill vara glad och må bja inte vara sjuk och vaja på sjukhus hela tiden..sen vill jag vaja en stoooj  kändis med många kompisaj. Jag kommer ihåg att jag såg en tår falla ner från mormors öga och hon svarade : Du kommer bli frisk snart kära barn.

Jag har så otroligt grymt ont i hela kroppen jag kan knappt sitta. Värst kommer det från magen men det kanske inte så konstigt eftersom jag har blödningar i magen. Sjukhuset kan väl inte bara skicka hem en hela tiden dom ser ju att jag verkligen inte mår bra varken fysiskt eller psykiskt och snart ska jag åka till USA. Ska man ha det så här ont eller? Jag klarar inte av att vara uppe innan jag måste lägga mig. Livet är inte lätt att leva men det är väl inte så att livet ska gå snett hela tiden eller någon gång ska det väl se lite fint ut eller? Men jag tänker alltid på att jag har det absolut inte värst det finns många som har det värre än mig, men det känns bara för jobbigt. Men jag vet att jag måste kämpa och människor som bara vill vara med mig för jag har märkes kläder och dyra prylar, så finns jag innan för allt det. Jag vill kunna säga att jag inte är en snobb men det är jag och jag måste stå för det. Men när jag satt hos min terapeut här om dagen så fick hon mig på nya banor att ärligt talat. Så har jag nästan hela mitt liv blivit älskad av ''vänner'' för min så kallad mask. Jag har aldrig fått höra av mina kompisar att jag är fin eller något annat sånt. Vem är jag då? Är jag bara den tjejen som folk vill gå på stan med för jag är över snäll och sånt eller vad handlar detta om. Jag har varit så självupptagen så jag inte har märkt det. Det är lättare sagt än gjort men nu ska jag göra allt för att försöka skilja på äkta vänner och oäkta vänner. Jag har tagit ett beslut som låter så självklart men så självklart är det inte.. jag vill bara lägga kraft på såna som älskar mig för den jag är. Det ska inte spela roll om jag kommer osminkad och mjukis byxor från ICA eller om jag kommer med värsta kläderna och smyckena som är värda en förmögenhet. Att jag har varit så upptagen med mig själv så jag inte har sett det. Det är skrämmande. Ni kanske inte alls förstår vad jag sitter och babblar om .. men fingrarna bah skriver utan att jag egentligen vet varför jag skriver detta .. tårarna bara rinner ner nu , kanske för att jag förstår vem jag är och att jag inte ska skämmas för den jag är utan bara köra mitt race.

Asso förstår inte varför läkarna inte vill ge medicin när det är så allvarligt som en hjärnhinneinflammation och feber på 41,2 grader på en lite flicka som är 2 år.. Blir man sur eller blir man. Läkarna har sagt att dom helst inte vill ge någon medicin utan hellre prova olika hälso grejer som dom '' tror '' ska hjälpa. Men en sak som jag tycker är så knäppt att man låter en flicka lida så mycket, när det finns medicin att ge. Varför vänta till det sista?!?! Man ska väl inte behöva dö om man nu ska vara så drastisk i språket. Hjärnhinneinflammation är ju livsfarligt..!

Jaa ?! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, jag har i alla fall inte haft tid att bogga tyvär eller vad man ska säga jag har inte orkat. Jag har verkligen inte mått så bra, jag har åkt in och ut från akuten nu den senaste veckan det rä problem i magen, fast dom vet inte riktigt vad det är för något problem. Jag känner lixom ingen kfrat med något alls. Jag ligger mest i min säng och sover eller gråter eller så är jag på sjukhuset. Jag förstår kanppt någonting själv. Igår var jag på bup och träffade min kontakt person. Vi snackade lite .. kanske om jag ska få antidepresiva tabletter eller något. För nästan varje dag står jag bara och skriker i tim tal och jag tårarna bara flödar ner och jag svettas jätte mycket och när jag sitter stilla och nt har något '' anfall' så sitter jag mest och skakar. Jag vill verkligen inte ha det så här. Jag har inte varit i skolan på nästan 3 veckor nu. Om man känner mej väl så vet man att jag stannar inte hemma av lat het utan jag stannar hemma för min hälsa. Jag orkar knappt gå upp, njaa asso inte så för man är trött utan för man tycker allt verkligen är piss om man ska utrycka sig så. Jag är så rädd men vad jag är rädd för vet jag inte riktigt. Idag skulle jag gå till en tjejgrupp som sjukhuset har , men jag orkar verkligen inte det heller. Jag orkar inte gå utanför dörren och veta att ajg ska åka bort jag orkar knappt äta jag orkar nästan ingenting alls. Nu kanske det låter som man ska tycka synd om mej, men jag har denna bloggen för min egna skull sen är det bara kul att folk vill läsa. Men jag är verkligen inte ut efter sån slags uppmärksamhet. Jag trodde att jag hade funnit ljuset efter jag gick in i väggen och opererade mej och allt det där , men nu faller jag sagt tillbacka i mörkret. Hur mycket jag inte vill falla tillbacka så det enda man kan göra är att ta hjälp och det har jag massor från både familj och sjukhus. Men det finns någon vilja som ska driva en den vilja som man har själv och bara man själv kan ändra på ingen annan. Men inte ens den kfraten har jag. Jag känner mig så väl själv att om jag ska ''plåga'' mig själv att tvinga mig t.ex. att gå till skolan fast jag mår så dåligt eller att bara tvinga mej själv att åka buss. Då mår jag ännu dåligare och jag faller bara längre in i mörkret. Jag kan inte hitta min kraft som ska driva mig. Många människor säger att man aldrig ska sluta hoppas .. och tro att saker och ting ordnar sig. Sån människa var jag också en gång i tiden men nu måste jag erkänna det för mig själv och för folket omkring mig att jag inte är längre. Jag tror att i mitt fall handlar allt bara om att jag ska få rätt hjälp att komma ut från denna onda bana .. men hur är en annan 5: a. Men jag har lovat mig själv att aldrig svika mej själv från livet.. och det kan jag lova alla som följer min blogg med.

För många går dagarna upp och ner ibland kan man känna att man är världens lyckligaste och ibland vill man bara försvinna från hela jorden. Jag har känt så väldigt länge att man bara vill försvinna, så mer tiden går försvinner fler vänner från mitt liv. Jag vet inte vad jag gör för fel? Jag är exakt samma person som  jag för två år sedan.. men jag har mer erfarenhet av livet nu än innan eftersom jag har gått/går igenom mer än vad man bruka göra på ett människo liv. Jag förstår om mina kontakter kan tycka det är jobbigt och kan bli rädda för mig. Man vet inte hur man ska behandla mig. Men jag vill bli behandlad exakt som jag blev innan när jag inte hade dom här erfarenheterna. Det är ju precis som t.ex. när man har ont i huvudet så är man ju samma person, eller när man har magsjuka. Det jag vill säga är att jag är samma människa. Jag är trött på att folk som har stått mig väldigt nära ska ta avstånd från mig. Tänk dig en dag på jobbet/skolan och ingen säger hej ingen vill ens vara i närheten av dig. Du är som ett monster och ingen vill vara nära , så fort du kommer så går alla. Så sårad är jag inom mig. Så är ska inte livet vara!! Jag är också människa har känslor , blir glad , blir ledsen , blir SÅRAD och jag blir kär ... precis som alla andra i min ålder men jag får inte ens chansen att bli upptäckt av människor för jag redan har fått stämpeln. Jag beundrar verkligen människor som fortfarande hänger med och stöttar mig i livet. TACK(':

Idag är det skolmöte med rektorn ja och dom andra lärarna typ. Det ska bestämmas eller i all fall snackas om hur det ska bli med min skolgång den sista perioden i grund skolan. För det är ju alldeles för tufft att gå till skolan just nu för mig, fast jag gärna vill gå i plugga. jag vill ju inte riskera att gå in i väggen igen. Jag har typ inte kunnat sova alls på hela natten för jag har varit så orolig inför mötet. För att lugna nerverna lite så drog jag och tränade nu på morgonen tillsammans med pappsen. Nu blir det att plugga sen ska jag dra på lunch med några st. Sen blir det dax för mötet som jag inte ska vara närvarande på utan bara typ sitta utanför och vara as nervös. Just det bion igår .. det gick faktiskt jätte bra , fast filmen var väl inte riktigt den man satt och gap skrattade åt men den var ändå ganska bra om man nu gillar lite historia ^^

Idag har det varit en ganska lugn dag. Har faktiskt mått bra hela dagen för en gångs skull om man ska säga så. Mamma tog med mig till stan idag och jag blev sminkad och omhändertagen. Känner mig som en ny människa av min ''lilla make over'' på stan haha. Känner mig ovanligt fräsch faktiskt också. Jag tror att jag ska börja och gå och bli lite så smått ompysslad någon gång ibland. Ikväll blir det familjemys kanske någon annan också kommer så det blir väl inte bara familjemys ;) Jag börjar faktiskt bli lite orolig för att vara på mellanvård igen, men mest orolig är jag för hur det kommer bli med plugget denna veckan som kommer. Men som sagt en dag i taget måste jag verkligen lära mig. Jag  oroa mig för mycket men det är lättare sagt än gjort att inte göra det. Förresten är det bara jag som är så dum så jag inte fattar hur man designar sin blogg?

Jag har verkligen inte haft tid att blogga har vatt så otroligt mycket att tänka på nu dom senaste dagarna. Jag var också på bup med mamma och pappa här om dagen. Vi kom fram till att jag ska in på mellanvård igen. Det innebär typ att jag har en kontakt person. Vi kan lixom träffas på kvällar och dagar, det beror helt på vad jag känner att jag har behov att göra. Detta känns faktiskt jätte bra att jag ska få det igen. Just det jag har tagit en paus från skolan nu några dagar jag klarar helt enkelt inte av det längre. Jag är så trasig, och vad jag än gör i skolan eller säger så blir det alltifd fel. Jag tror faktiskt inte skolan är redo att ta emot mig. Rektorn och andra personal på skolan lovar och lovar massa olika grejer men det händer ju inget. Men det ska typ vara ett akut möte med rektorn och några till nästa vecka men tills dess är jag hemma. Ska försöka jobba lite i mina böcker i dag, jag drog faktiskt till skolan igår och tömde mitt skåp lite desperat haha.

Jag klarar verkligen inte av plugget. Många vuxna säger att plugget är viktigt. JA VET DET, jag är inte dum i huvudet! Jag har alltid gjort mitt bästa i skolan inga problem så alls. Men så nu när jag blev sjuk så sket allt sig. Alla relationer med vänner i skolan och pluggandet ja ni fattar allt som en människa behöver för att trivas och kan prestera bra har spruckit. Jag drömmer ofta riktigt hemska mardrömmar hur jag blir misshandlad i skolan hur jag hänger mig till slut och sånt. Det är verkligen skit hemskt. Är det ingen vuxen som ska göra något dom ser ju hur jag mår och peppar mej hela tiden. Men jag behöver lixom något mera jag klarar inte av att bara bli peppad. Alla vi människor vet ju att om man ska prestera av det bästa man har, så måste man ju känna sig trygg eller? Är det bara jag som känner så? Tårarna bah flödar ner i mängder så fort jag tänker på det. Men min tröst blir alltid att det finns människor som har det värre än mig. Tycker så synd om alla människor som det har gått snett för i livet.

Jag vill kunna få ett fint slut när jag går ut min grundskola, av alla dessa timmar man har suttit i skolan från lekis till årkurs 9 det är verkligen hur mycket tid som helst. Då ska man väl ändå känna att man inte går i från sin skola med en stor klump av rädsla & ensamhet.