Kanske var det en ängel..

Känslan som faller in när man inte vet vad man ska ta vägen. Paniken som slår i en tillsammans med en brusande puls. Svetten som rinner längst min brun-röda kind. Svetten känns som tårar kanske var det tårar? Precis så här har det varit de två senaste veckorna. Jag har känt mig en aning trasig men ändå är det något som har fått bära mig. Kanske är det en ängel som har fått hålla mig upp. Dagarna har bara rullat utan att jag har haft någon större kontroll på vad jag gör eller hur jag gör det. Jag bara lever i en märklig livssituation där allt snurrar som en enda snurrande karusell. Livet är väl som en karusell ibland mår man illa och ibland skrattar man för det känns så härlig och känna luften som piskar en i ansiktet. Men just nu är det inte den friska luften som piskar mig i ansiktet utan stressen. Det är inte stressen och prestations ångesten som kommer för att jag har fått för mycket att göra, det är inte heller prestations ångesten från människorna i min miljö utan det enda jag kan klaga på är något jag inte kan beskriva med ord. Jag har kommit på mig flera gånger att jag är en människa som alltid har levt i någon slags stress men nu när jag inte har så mycket att göra, mer än att shoppa kläder och gå ut och fika/äta med vänner. Jag måste ha något mer värdefullt att sysselsätta mig med. Jag menar givetvis inte att vännerna inte har någon värdefull betydelse för det har det verkligen. Men det känns som jag bara glider på en enda stor tårta och inbillar mig att jag har haft otur genom livet och att all smärta jag har burit på är övervunnen, och att jag nu får mitt segerpris. Priset att få unna mig att bara glida omkring som en bortskämd unge som får allt hon pekar på och inte behöver lyfta ett finger för att få de jag vill. Det är inte så här jag vill leva. Det är precis som en pannkaka.. på ena sidan är det bränt och allt ser mörkt ut och på andra sidan pannkakan är det bara en enda ljus smet som är fin och slätt. Jag vill ha en pannkaka som är lagom ljus och fin men ändå lite mörka fläckar på. Många av mina vänner som har funnits vid min sida när livet vändes till de ljusa har sagt ungefär så här:'' Du har verkligen förtjänat detta, så som du har jobbat Tezz'' Visst så kanske det är. Man jobbar och jobbar en del har fått jobba lite extra för att få det bra. Min stund är inne jag har det så himla ljust, men nu eftersom det ljusa ha varit snart i ett år är jag så rädd att det ska ta slut. Jag vill inte släppa taget om det ljusa. Det ljusa tar min trygghet från mig och ersätts med en enda ond rädsla. Jag prövas hela tiden med utmaningar, men aldrig utmaningar som får mig att känna att nu har jag lyckats. När jag väl känner att '' Wow, det är så här jag vill leva.'' Då kan jag inte le. Jag är helt enkelt rädd för att mörkret ska fånga mig. Det är helt enkelt så att jag inte har lärt mig att uppskatta det jag har. Jag vill vara nöjd men åter igen så är det något jag skriker om att få.
NÄR, VAR & HUR?!




Kommentarer
Postat av: Moa

Så fint skrivet!

hoppas att allt är bättre nu efter helgen! <3

2012-03-13 @ 20:59:53
Postat av: Louise

Så vackert tezz. Du har talang för att skriva.

All kärlek till dig!

2012-03-13 @ 21:27:51
Postat av: Axel

Hoppas att att allt löser sig för dig.

Kramar Axel

2012-03-14 @ 08:26:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0