BLEKINGEKRISET♥

Som många av er kanske vet så är jag adopterad från Syd Korea som nyfödd. Det har tagit mig många år att kunna acceptera och förlåta mina föräldrar, att de tog hand om mig. Många av mina vänner kan ofta ställa frågan '' Tänker du aldrig på din mamma & pappa? '' Jo det är klart, men en sak som jag verkligen vill tala om och lägga stor kraft bakom är att de är inte min mamma och min pappa. Utan det är mina biologiska föräldrar, men jag ser inte de som föräldrar. Utan den mamman & den pappa jag bor med idag och faktiskt har bott hos i 17 år är mina föräldrar. Jag känner ju liksom inte mina biologiska föräldrar. Jag har bara träffat min biologiska mamma och bror en enda gång ( 3 dagar) efter jag blev bort adopterad, i 14 års åldern om jag vill minnas rätt eller 13 hmmm. Dålig koll , ajah bajah Tezz! Hur som helst så var jag med i de syd koreanska '' Spårlöst'' Min biologiska mamma och min bror kom till Sverige och vi spelade in en dokumentär serie som sedan sändes några månader efter för flera miljoner människor i Asien. Av den träffen fick jag bygga upp en del av min grund som fattades.. Men jag kommer aldrig få veta hur min biologiska pappa tänkte när han adopterade bort mig. Jag vet ju att han gjorde det för att jag skulle klara mig. Utan de beslutet hade jag bara levt till ungefär 5 år åldern. Så jag är sjukt tacksam idag för att mina föräldrar tog hand om mig och han tog beslutet. Jag vill verkligen tacka honom för mitt liv.. även fast han inte finns med oss på jorden..



Det gör verkligen ont i mig att se flickor som pojkar och äldre människor som helt enkelt lever på gatan. Folk som vill ha pengar för att klara sig. Folk som samhället har stängt ute.. Det tar alltid lika hårt i mig, ja menar det kunde varit jag som blivit utslängd för att man visste att jag inte skulle klara mig med mitt hjärtfel.


Att vara en idag som har hjärtfel är tragiskt men ändå så positivt. Vi har också en chans att vinna livet mening. Jag bär några ärr på min kropp på grund av alla operationer, faktiskt ganska stora.. Men för ungefär ett år sedan satt jag och en kollega till mamma och pratade lite. Hon sa en så värdefull mening..'' Du ska aldrig skämmas över ärren för det är smycken för livet.'' Så sant och så äkta. Det är verkligen smycken, ett smycke som tillhör mig.. Smycken som får bevisa min väg här i livet. Att dölja mitt ärr är som att dölja mitt liv och vem jag är.


Jag har lite kontakt med Samuel Ljungblahd.. Han har också en dotter med samma fel som jag.. Jag berättade detta för honom när vi satt och fikade för några månader sedan. Ytterligare några månder senare så träffade jag Samuel igen.. Han berättade att hans familj hade fått en sån stor inspirerande glädje som lilla jag hade fått förmedla till de. Så sjukt häftigt att kunna få ge kraft och liv till en annan tjej som också lider av samma hjärtfel som jag.

Varje människa som bär på en adoption & eller ett hjärtfel, känns som en enda stor familj. En familj som man verkligen älskar.. som man vill allt beskydda med hela sitt hjärta. Man känner en obeskrivlig känsla av samhörighet.

Jag är stolt för min resa, allas resor i livet ser olika ut för olika människor. Men min resa kan ingen ta ifrån mig, hur mycket de än vill ta den. Så är den bara min..