BLEKINGEKRISET♥

Blir bara mer besviken på dig så längre tiden går. Jag tog emot dig när du föll, jag fanns där hela tiden. Jag blev förälskad i dig.. Du sa att jag var helt underbar du visade din kärlek till mig. Men när de väl kom till punkten då blev du nervös du kysste mig gång på gång. Vem var du?! Du fick mig att smälta som glassen i solen. Allt var perfekt. Helt random uppe på ett berg satt du & jag. Men allt förvandlades på några få timmar. Du älskade inte mig. Men vad ska jag tro när du kysser mig gång på gång och säger att jag är underbar och håller om mig & tar min hand och erbjuder dig flera gånger att jag ska följa med dig hem till din familj. Vad ska jag tro. Allt känns som ett hårt slag. Jag HATAR absolut INTE dig, utan jag hatar hur du beter dig och de du gör men INTE dig. Jag gjorde allt för dig när du skakade. Allt var bara en lek. Vill inte att våran fina vänskap ska försvinna bara för att vi tog ett steg längre. Nu inser jag att vi aldrig skulle gå längre än vänner. Men vad ska jag göra, du kan inte ens säga förlåt för vad du gjorde.. Känner mig så lurad, när man kämpar för en sådan vän som du sen bara sticker du när du har fått kontroll igen. Känner mig så utnytjad. Att man inte kan be om förlåtelse .. Detta är inte bara dit fel utan mitt med.. jag gick med på att gå ett steg jag var med på att flytta spel pjäsen lite längre in.. Men jag försöker säga men du lyssnar inte. Vad mer begär du att jag ska göra?