Oro blev till en fin glass stund!
Jag pallade verkligen inte med att blogga igår sorry ... Dagen igår var absolut inte den bästa, mådde as inom mig. Stressad och panikslagen över att det var den sista dagen på lovet och jag skulle återvända till skolan. Helt hopplöst asso, på kvällen kunde jag inte hålla emot tårarna och skakningarna i kroppen av oro och skriket som bara flödade från min mun. Inget gick att stoppa. Här hemma var alla upptagna med att försöka få mig tillbaka till verkligheten och sluta att skrika och skaka. Efter jag hade kommit ut från denna onda grej så blev jag bara så besviken att det skulle bli så här igen att jag skulle falla tbx där jag var för någon månad sedan. Stressen, paniken och ångesten kom nog från massa olika ställen inom mig. Mådde dåligt över att lovet hade gått så fort och att det var dax att återvända till skolan.. allt var verkligen jobbigt, skulle nog behöva sitta här hela kvällen och skriva om går dagen.. Men man kan ju dra den slutsatsen att allt var sjukt jobbigt.. Oron var kvar över natten till idag, sov väldigt oroligt men när jag väl skulle kliva upp föll det ju en del tårar, Orkade inte ångesten tryckte ner mig som den gjorde när jag gick in i väggen för snart 2 år sedan..Allt var som vanligt igen, känslan över att vara lycklig sjönk lika fort som den kom när jag rullade upp för trapporna på Kastrup för snart en månad sedan. Nu var gråt igen...
Morgonen var som sagt inge bra alls, allt gick fel tårar flödade, mamma skulle åka ner till sitt jobb i Skåne redan halv 7 så det blev att pappa fick köra mig till skolan för jag klarar verkligen inte av att åka buss i denna stad, vilket jag har sån ångest för att jag inte klarar av. Som sagt väl framme i skolan, kunde jag knappt gå på mina ben, hela jag skakade några tårar rann ner från min kind när jag kollade bakom mig där pappa satt i bilen och vinkade.. och jag såg på hans mun vad han ville säga.. : Det går bra! Jag tog ett djupt andetag, och sa till mig själv lägg av nu gumman du är ingen liten flicka. Men det kändes verkligen som man var liten och skulle göra något man verkligen inte ville göra.. Men det var bara att ta tag i sig själv och gå in genom porten. Där stod en grupp flickor/killar i min klass.. några sa ''hej'' och några bara kollade på mig , som om jag hade glömt att ta på mig kläder ..Dagen gick fortare än jag kunde tänka på hem resan från skolan.. Vid maten hände något helt awesome jag bara sa utan att tänka mig för .. Är det någon som ska till staun idag? Jag är så sugen på glass.. Det blev väl lite små prat men jag fick en mening tbx från en av tjejerna , Men du vi kan ju gå och äta glass imorgon efter skolan .. fler och fler av flickorna sa ja men då kan jag hänga med och sen var det en till som sa det sen blev det några st. Som ska hänga med mig och äta glass imorgon.
För många människor är det ju en helt naturlig sak att man umgås med folk efter skolan/jobb men för mig var det en helt underbar känsla att jag inte frågade vill ni hänga med och äta glass.. utan att det kom från denna flickan och sen blev det bara fler och fler som ville följa med mig och äta glass och gå på stan. Jag kan ärligt talat inte minnas när jag var på stan med kompisar. Tror det var i 7 jag var på stan med ett helt gäng som ville vara med mig så spontant. Så härligt, då var det nog inget att oroa sig för.. Första gången på länge jag har längtat efter nästa dag på det sättet som jag gör nu!
Tack!
Morgonen var som sagt inge bra alls, allt gick fel tårar flödade, mamma skulle åka ner till sitt jobb i Skåne redan halv 7 så det blev att pappa fick köra mig till skolan för jag klarar verkligen inte av att åka buss i denna stad, vilket jag har sån ångest för att jag inte klarar av. Som sagt väl framme i skolan, kunde jag knappt gå på mina ben, hela jag skakade några tårar rann ner från min kind när jag kollade bakom mig där pappa satt i bilen och vinkade.. och jag såg på hans mun vad han ville säga.. : Det går bra! Jag tog ett djupt andetag, och sa till mig själv lägg av nu gumman du är ingen liten flicka. Men det kändes verkligen som man var liten och skulle göra något man verkligen inte ville göra.. Men det var bara att ta tag i sig själv och gå in genom porten. Där stod en grupp flickor/killar i min klass.. några sa ''hej'' och några bara kollade på mig , som om jag hade glömt att ta på mig kläder ..Dagen gick fortare än jag kunde tänka på hem resan från skolan.. Vid maten hände något helt awesome jag bara sa utan att tänka mig för .. Är det någon som ska till staun idag? Jag är så sugen på glass.. Det blev väl lite små prat men jag fick en mening tbx från en av tjejerna , Men du vi kan ju gå och äta glass imorgon efter skolan .. fler och fler av flickorna sa ja men då kan jag hänga med och sen var det en till som sa det sen blev det några st. Som ska hänga med mig och äta glass imorgon.
För många människor är det ju en helt naturlig sak att man umgås med folk efter skolan/jobb men för mig var det en helt underbar känsla att jag inte frågade vill ni hänga med och äta glass.. utan att det kom från denna flickan och sen blev det bara fler och fler som ville följa med mig och äta glass och gå på stan. Jag kan ärligt talat inte minnas när jag var på stan med kompisar. Tror det var i 7 jag var på stan med ett helt gäng som ville vara med mig så spontant. Så härligt, då var det nog inget att oroa sig för.. Första gången på länge jag har längtat efter nästa dag på det sättet som jag gör nu!
Tack!
Kommentarer
Trackback
