BLEKINGEKRISET♥

Nu sitter jag här i skolan på sjukhuset. Utan för fönstret så är de en helt annan värld. Alla är stressiga alla har brottom och rädda för framtiden , men dom lever mest för nuet. Men här inne i ett hus uppe på karlskronas sjukhus område sitter jag vid en data helt ensam. Har riktigt ont i magen vet inte riktigt hur jag ska vara. Det bästa är ju om jag kan vara mej själv , men alltid kan man inte vara de. Jag är rädd precis som alla andra fast alla har sina olika problem. Idag ska jag gå på ett stort möte.. Jag har berättat om att jag inte klarar av att gå till mötet  om och om igen för mina föräldrar. Pappa säger att jag inte behöver gå för jag har knappt kunnat sova många timmar varje natt. Det är riktigt jobbigt att aldrig kunna slappna av. Inte ens på loven kan jag känna att jag bara finns utan att behöva känna en stor klump i magen. Vart kan jag känna att jag bara är?!Det känns som ingen förstår men ändå förstår alla.. men vill inte erkänna. Det är ju bra att andra människor kan välja vilken väg jag ska gå och inte ta.. Dom vuxna tänker ju bara på mitt egna bästa. Men de är ju ändå jag som får bestämma när jag inte orkar mer & de är ju bara jag som känner när inget funkar. Det är helt enkelt för svårt för mig att kunna klara av livet. Men ändå finns de något som gör så jag bara glider fram i tiden. Förstår inte att jag redan är 15 år, de var ju igår jag opererades och de var igår jag var en liten flicka som földe med mamma och pappa till jobbet och de var igår jag blev adopterad.. Vart har denna tiden tagit vägen. Nu sitter jag här innan för fönstret och allt är stressigt utan för fön stret. Ett tåg körde förbi precis. och en tant står och väntar på bussen och ngr flickor står och säljer blommer i regnet utan för kyrko gården var är jag någon stans.. vem är jag?