Kampen från alla sjukdomar!

Alla säger att de skulle bli bättre om jag verkligen ger skolan en chans. Men asso många tkr att de eh jobbigt bara man är borta från skolan/jobbet ngr dagar.. Men jag har varit tvungen att vara borta i ungefär ett år. Men de är omöjligt för en 15-åring att komma tbx..
Bara jag går innan för dören så hör jag hur alla blir tysta i skolan alla verkligen bara kollar på mej som jag är hur dum som helst. När jag säger  ’’ hey’’ till mina vänner som inte är vänner enligt dom själva.. så är jag som luft. Jag har kämpat med detta i flera månader men jag är inget för dom. Jag som var ganska popiis i skolan & alltid har varit den där personen som alltid har menat väl för alla människor. Men ibland går ganska fel , för dom inte vill erkänna att jag faktiskt är en schyst person..Men nu är jag ingen alls. Är dom rädda för mej eller vad?! För att kunna ha  vänner måste man lita på dom inte tro vad som kan hända utan leva i nuet och de har jag gjort. Men jag litade men, nu har jag förlorat allt känns de som ..Här står jag med ett nytt hjärta & var redo att se framåt och leva ett lyckligt liv.. men nej de gick inte..
Allt är så jobbigt när man inser att man inte ens har gjort ett val utan blivit tvungen att operera hela hjärtat & är 15 år och när man kommer tbx från sjukhusen, då har alla ’’vänner’’ svikit en..Dom vännerna som man faktiskt litade på och var så nära mej. När man  verkligen kommer till en period när man behöver dom så sviker dom bara en..  Varje dag får jag skuldkänslor att man har svikit sina vänner jag har inte valt detta , vad jag ångrar mej. Jag behövde göra detta för att överleva för att kunna leva ett bra liv alla år jag har kvar. Jag är ju bara 15 år.. men när jag kom tbx är jag bah luft , de känns hopplöst. Dö & ha kvar sina vänner ( eller ja de vet jag inte dom kanske skulle svika mej fast jag var död , vem vet) eller göra att man lever vidare och förlorar alla sina vänner.. Människor är beroende av kärlek på olika sätt , även jag eftersom jag också är människa. Tänk dig att verkligen förlora alla sina vänner den fina kärleken man gav till varandra. Innan var jag ganska snobbig av mej. De var stan verkligen varje dag för mig.. men nu har jag verkligen ingen lust med de.. knappt att jag har lust att vakna. Men när jag ska sova så är jag så rädd jag drömmer verkligen riktiga psykiska mardrömmar om hur jag har de i dagliga livet. Precis innan jag somnar känner jag att min kudde nästan alltid är blött av tårar som har åkt ner.. Om ni kanske har sett filmen twighlight den filmen när bella drömmer såna drömmar och bara skriker så har jag de när jag sover .. De är bara för hemskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0