BLEKINGEKRISET♥

Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma, dagen när allt förändrade mig. Jag kan säga att jag skulle aldrig varit den jag är idag, om inte detta skulle få hända just mig. Att få gå från en stor hjärtoperation som innebar att laga ett håll mellan kamrarna och byta ut ett kärl i hjärtat och sätta in ett konstgjort kärl.. Jag sövdes klockan 13.55 denna dag för två år sedan och operationen sattes igång när klockan var 16.00 och pågick till ca 20.00 & klockan 21 fick mina anhöriga se mig och fick beskedet att jag skulle klara mig. Dagarna gick på sjukhuset, visst det var svårt att gå, jag fick ha flera som höll i mig.. jag kunde gå ungefär 5 steg i taget och jag kunde inte sitta utan stöd.. Efter några dagar när man hade sett att jag gjorde framsteg så fick jag ett riktigt anfall.. Jag minns att jag blev jätte barnslig, och bara skrek och skrek och gjorde situps i ungefär 5 timmar utan avbrott & jag kunde inte andas själv.. Jag hade en anings mask. Konstigt nog så det enda jag minns så är det att jag ser hur mamma sitter bredvid mig (pappa är hemma med brosan bara för några timmar) Mammas tårar blir bara fler och fler.. hon är helt röd, helt plötsligt ser jag att läkarna tar henne åt sidan.. Det var så dramatiskt att hon inte klarade av att se sin egna dotter må så fruktansvärt dåligt. Usch jag mår dåligt bara jag tänker på det, allt som jag fick vara med om den perioden minns jag som igår.. Fast jag inte vara närvarande med sinnet just i stunderna.. konstigt nog. Efter några månader fick jag diagnosen '' utbränd-->(gått in i väggen)-->senare fick jag diagnosen deprimerad.. Allt detta berodde på att jag hade fått en rejäl posttraumatisk stress reaktion efter operationen.

Posttraumatisk faller oftast in när man har varit med om något otäckt eller väldigt känsloladdat.. Jag ni kan själva slå upp det haha ;) Som ni kanske har räknat ut så har jag ett ganska stor snitt rakt över hela bröstkorgen och nästan ner till navlen.. sen så har jag massa fula små ärr och märken på mina händer från alla nålar.. som på en äldre tant/farbror. När jag hade kommit hem från min operationen så hade jag fortfarande plast på mitt stora snitt.. Jag minns så väl att jag skulle gå till skolan några dagar senare.. enbart för att visa mig att jag ''typ hade överlevt'' ungefär som bara en hälsnings stund eller vad man ska säga. Jag var osäker kvällen innan när jag skulle duscha.. Av någon anledning började jag dra lite vid änden av plasten som satt nästan vid halsen.. Jag slet och slet.. Jag ville bara inte att det skulle syns massa plast över tröj-kanten.. Konsekvensen av detta är att idag få bära det fulast märket och väldigt bubbligt ärr precis där jag slet av det.. Vad är det för grym värld vi lever i?! Att man inte kan våga vara sig själv och att lita på att sina kompisar kommer tycka om en.. Det är absolut inte länge sedan jag började att acceptera mig själv för den jag är.. Visst det händer väl alla människor någon gång i bland att man inte är nöjd med sig själv .. t.ex. när man ska gå bort på någon fest och man oroa sig för att man inte ser tillräckligt fin ut eller när man ska gå till skolan/arbetet funderar man passar detta ihop och så vidare.. Det är självklart att man ska få fundera lite på vad som är fint och passar ihop.. men det jag menar är att det inte ska gå över styr. Att kunna förlåta sig själv och kunna älska sig själv det är jätte modigt kan jag tycka. Men ofta så folk tycker att man är snobbigt/bitchig om man älskar sig själv.. Det är väl hur häftigt som helst att kunna vara nöjd med sig själv oavsett om man har en väl tränad kropp eller om man inte tränar så mycket..