BLEKINGEKRISET♥

Vet faktiskt inte varför jag tycker de är jobbigt att blogga nu för tiden. Jag hinner liksom aldrig med de. Mitt liv liksom rullar på som de aldrig har gjort. Allt verkligen stämmer fast ändå inte. Nää usch jag måste verkligen lära mig att ta vara på de jag har och inte glömma bort att leva. Men de är så lätt jag ser liksom bara massa problem hela tiden. Kan de bero på att jag börjar bli lite små nervös  för skolan som börjar snart, eller vad kan de vara. Jag tycker väl helt enkelt livet går för bra. Men är de så här livet ska vara?! Ska de inte hända något oväntat. Jag säger inte att jag vill ha förändring men ändå så vill jag de. Jag kan aldrig vara nöjd, vfr kan jag inte de. Är de något fel på mig eller? Som jag skrev i ett annat inlägg nu.. om min vän jb. Jag var liksom inte närvarande när hon fanns här. Men när hon hade åkt bort då förstod jag. Jag måste nog helt enkelt lära mig de.. Men hur gör man?! Jag vet nt hur mkt ni vet om mig men jag är ju adopterad från sydkorea som nyfödd för jag hade hjärtfel.. jag fick operera de när jag kom t sverige och sen så växte jag upp i skåne till jag var 5 år för sedan flyttade vi till blekinge .. men de förtäljer inte historien ..  09 i november fick jag göra om min hjärtoperation för de får man göra med vist antal år emellan. Men de var 50% att jag skulle överleva.. så jag svävade mellan död och levande .. efter ett litet tag efter jag hade kommit hem så började jag få anfall så jag hyperventilerade i tim tal jag visste inte ens vem jag själv var och jag blev en helt annan människa jag kände inte igen ngn människa inte ens mamma och pappa och även andra..   & jag tappade prat förmågan .. Dessa anfallen gjorde ju så jag fick åka till akuten ngr gånger .. ( anfallen kom ngr gånger i veckan ) Så med andra ord så blev de väldigt mkt jag fick åka till sjukhuset .. Efter många besök i ungefär en månad btw de började i slutet av december och början av januari 2010. Då insåg dom att de var ngt fel med mej .. dom kom på att jag hade blivit totalt utbränd helt stressad jag var nära döden igen. De var inte sådan slags stress som man tänker sig som många råkar utför  när man är i skolan eller på jobbet, utan jag kunde knappt prata och kunde inte gå heller ... kunde hålla mig vaken i ungefär 5 minuter. Jag blev inlagd på psykiatrin i ngr månader.. men jag fick komma hem på helgerna.. efter jag slutade och ha dessa anfallen så gick jag in i en allvarlig deppig period jag var självmordsbenägen .. jag blev kvar på sjukhuset fast av denna nya anledning .. jag klarade inte av att återvända till min vanliga skola så jag fick vara på deras speciall skola på sjukhuset .. jag klarade bara av att sitta från halv 9 på morgonen till klockan 12 och minus 1 timmes rast knappt de klarade jag av .. de var smällen jag fick av allt som jag hade gått igenom.. Jag kunde återvända till min skola nu i våras nästan två år efter.. Men de var en stor strid att återvända till min vanliga skola och min vanliga klass .. alla hade blivit så mkt större på två år.. jag fick se alla mina ''vänner'' som hade svikit mig under tiden jag var sjuk. Ingen hade funnits där för mig mer än en vän som kom en gång med sin mamma & en gång med sin pojkvän btw en annan tjej från min klass kom också fast jag tror hon mer kom för hennes mamma ville gå och hälsa på mig. Men de var när jag nästan hade blivit frisk något mitt emellan att jag hade gått in i väggen och var på väg in i den allvarliga deppiga perioden .. men annars hade ingen brytt sig om mig av dom i min skola. I alla fall inte som dom visade på ett schyst sätt.. Dag efter dag hörde jag var dom sa för skit om mig. Jag hade verkligen ingen chans att säga ifrån för jag var ju inte där. Många var så rent ut sagt dumma i huvudet på den tiden så dom trodde på allt dom berättade för varandra. De kunde vara så lätt för dom att kunna säga massa skit som inte stämmde. De var lätt för dom att utveckla de dom hade hört från något håll till något enormt stor grej som slutade med en helt annan sak som dom egentligen hade hört. Ni vet ju den leken som man kan göra när man är liten som heter ''viskleken'' hur många gånger slutar de med samma sak som första personen tänker på. De blir helt fel.. och ni kan ju tänka er när en sådan lek på går dag ut och dag in o nästan två år.. De blir ju en slags sanning i de för dom. Dom känner ju inte till de leken fortsätter bara i deras öron. Och speciellt när man är i 14 års åldern och många tjejer är in blandade i leken. Då kan de bli väldiga omständigheter.. Men visst alla gjorde ju säkert på samma sätt ingen vågade säga ifrån. Men en dag blev jag så förbanad så jag drog till skolan när jag hade fått ''benen tbx'' och tal förmågan. Då gick jag dit och avslöjade en person hur den här personen hade suttit och ljugit ihop en massa skit. De tog sån kraft från mig att bara ta mig till skolan och göra en sådan sak. Men jag var så stolt över mig själv när jag hade gjort de. Glädjen bara skrek inom mig. Men jag är så besviken att jag inte klarade bevisa att de var fler som hade gjort som denna personen hade gjort allså att sprida falska saker om en person som inte är där. Ni kanske tkr de låter helt vrickat att jag säger de men jag är faktiskt stolt över att detta har hänt mig.. för nu vet jag hur man ska vara som person. Jag fick hitta mig själv, och fick upptäcka mina egna gränser.. Jag fick en helt egen historia.. Jag som alltid hade tkt att wow jag är adoperad men de fanns så mycket att upptäcka. Men nu känns de som inget mer kommer hända.. Jag bara väntar och väntar , eller asså jag väntar ju inte på att gå in i väggen igen. Men en sak som jag vet att de väntar mig en operation om en snar framtid. Jag är så glad att de fanns några människor som kunde, alla läkare och allt som försökte få mig att må bra,. Jag kunde lee lite för stunden men jag kunde inte vara glad på ''riktigt'' på många år men nu 2011. Har jag funnit de jag har strävat efter.. och de är människor som alltid ställer upp för mig oavsett vad jag har för kläder, eller helt enkelt hur mkt pengar jag har i fickan. Dom älskar mig för den jag är.. Jag behöver inte vara tuff och jag behöver inte gå och ''festa'' varje helg utan dom älskar mig för mina egna beslut, dom stöttar mig fast jag allvarligt ser ut som en kinnes som många tkr. Men jag är en stolt sydkorean och de vet mina vänner om så kan man önska sig något mer.. saker kan aldrig uppnå samma krav som vänner. Btw nu till gymnasiet ska jag bevara min glädje inom mig ingen ska få ta den från mig. Jag ska gå dit som en tjej med ett glatt humör.. Jag vill vara öppen för nya människor och nya situvationer. Men jag ska akta mig för oäkta människor som inte älskar mig för den jag är utan för någon annan. Inna jag går så vill jag bara säga att ngra av dom som  var så elaka mott mig eller btw alla har jag faktiskt förlåtit i dagsläget fast dom inte har bett om förlåtelse. Jag måste nog helt enkelt gå vidare.. Men jag är en sådan människa som gärna tkr de är skönt och prata ut eller att skriva.. Så denna bloggen är bara min och drivs av en tjej med ett glatt humör och tror att alla människor kan förändras till de goda.