BLEKINGEKRISET♥

Ojojoj tjena mellan benen, vad de där lätt fel.. Det är så sjukt varmt i sängen kanske för att de inte är vinter utan en galet varm sommar. Kan verkligen inte sova , eller vänta lite jag har inte ens försökt. Det liksom finns så mycket som snurrar runt i mitt huvud så jag kände att jag måste få ut det på något sätt annars kommer jag aldrig kunna sova. Ibland funderar jag på allvar om jag liksom är kär i kärleken. För när jag känner att det finns kärlek i luften asso då menar jag inte bara kärlek utan även vänskap kärlek. Då blir jag helt knäpp jag liksom har något slags behov att söka kontakt och inte "lagom" utan jag vill verkligen dela med mej av min glädje överdrivet. Många tänker nog när man läser detta ääsh det är väl bra.. Men jag tror faktiskt också det är bra men inte för mycket det blir nog lätt så att de spårar ut och blir så väldigt överdrivet, eller har jag helt fel? Det är i alla fall min uppfattning om oss människor.. När vi verkligen känner oss älskade eller bara helt enkelt storm trivs så över driver vi så enormt mycket, man liksom bara svävar på moln, man tänker inte så mkt utan man kör i 110. Persoligen tror jag faktiskt att jag och även många andra har svårt att hitta ett chillt läge där man kan vara sig själv fast inte överdriva för mycket bara för man är i "centrum" vänner runt omkring kan nog tröttna på en galet mycket eller? Men en sak som tillhör detta snacket är att det är verkligen awesome och då menar jag verkligen awesome att ha vänner som accepterar en fast man kanske överdriver lite. De kallar jag äkta vänskap såna som tar en för precis den man är oavsett om man råkar överdriva eller inte. Nu kanske jag går in lite på mitt förra inlägg här ... Men när jag var som allra sjukast då svek dom flesta av mina vänner mig. Ett tag hade jag bara en vän omkring min ålder och det var en annan tjej som också var inne på sjukhuset under samma period som jag var där. Men annars så försvann alla föruttom 1 tjej i mina kretsar... Jag märkte att hon var rädd men hon ville finnas vid min sida. Kan ni förstå bara 1 enda. Av henne fick jag ofta höra vad dom andra i plugget hade sagt för skit om mig. Nästan varje dag under flera månaders tid hörde jag bara skit. Det var allt från stora feta lögner om att jag höll på att ta droger för att jag trivdes på sjukhuset. Alla små & stora bråk som hände på skolan oh som hade hänt vändes till mitt fel. Det var liksom så lätt att vända precis allt som hade gått snett hos var oh en till mitt fel. Veckor efter veckor låg jag på sjukhuset oh hörde allt ,men kunde inte göra något åt det. Men en sak som jag inte förstår idag är att när jag hade börjat bli friskare så kom alla mina "vänner" tbx till mig men dom pratade inte om det jag hade fått höra. Dom visste nog alla om att jag visste allt som hade sagts. Jag har funderat mkt på om dom var rädda precis som jag. Så det därför dom dämpade sin oro genom att snacka skit oh sprida falska rykten om mej som inte var där. Men jag förlätt dom utan att dom sa ngt jag liksom förlät dom inom mig. Jag vågade släppa alla skulder som dom hade lagt på mej för jag vågade lita på mej själv att inget av alla deras skit grejer var mina problem. Detta är något jag nästan alltid tänker på innan jag ska sova. Var det rätt att låta dom komma in i mitt liv igen efter deras svek när jag behövde dom som mest? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gjorde något sånt mot en vän. Jag hade alltid haft en klump hos mej och speciellt om jag inte hade vågat gå fram till min vän och pratat och bett om förlåtelse. Jag har alltid haft lätt att förlåta andra...Men nu inser jag att jag har ju faktiskt problem med detta för annars skulle de inte vara detta jag ligger och tänker på varje kväll innan jag ska sova. Har jag gjort rätt val?! Jag önskar både för deras del oh för min att i alla fall några ska komma och bara erkänna alla misstag och stå för vad dom gjorde. För vi alla vet ju vad som har hänt, men allt ligger under ytan. Jag. vill bara säga detta innan jag ska försöka sova jag är absolut inte arg jag bara vill höra att dom vågar erkänna det för deras egna del och kunna gå vidare. Kommer bara bli glad om någon/några kom t mej eller hörde av sig. Aldrig för sent men ni är redan förlåtna!