'' ey vart har du dina ...''
Idag tänkte jag berätta lite mer om hur jag har det som är adopterad !
Först kanske jag ska säga att det är verkligen inget man har valt själv. Jag beundrar verkligen alla människorna som vill adoptera barn. Vuxna som verkligen vill ta hand om dom barn/ungdomar som inte har några föräldrar eller som kanske inte har så att dom klarar sig. Alla vi människor lever ju faktiskt på samma jord. Enligt mig tycker jag att man ska ta hand om varandra.. Men det är lång ifrån alla som tänker som jag..Det finns ju bara en som är som du och det är du och det finns bara en som är som jag och det är jag. Jag tycker det är starkt gjort av t.ex. flyktingar, adopterade att orka leva med att man kanske ser annorlunda ut eller kanske blir mobbad för sin bakgrund.
Att vara adopterad är ganska jobbigt , men jag har lärt mig att accepter läget. Jag kunde ju inte göra något som skulle påverka min adoption när jag var en liten flicka. Visste man får frågor varje dag t.ex. '' hmm.. du är inte svensk är du kines eller något ? '' Då bruka jag säga '' Jag är människa & så ler jag'' Eller så hör man hur folk roppar efter mig t.ex. '' Ey du kinnes jäv*el vart har du dina föräldrar'' eller hör man '' har du inte kommit till fel land '' så här är en vanlig dag för mig. Detta är så jobbigt att höra, men man försöker och inte bry sig men det är svårt. Klarar inte av att berätta mer för tårarna bara rinner ner .. snyft *
